HIK blir lägre än redan låga index

Att poängen på hela skalan, det vill säga HIK, i vissa fall kan bli lägre än poängen på de primära indexen kan tyckas kontraintuitivt och väcka tanken att ”något är fel”. Men, det är faktiskt helt korrekt, om än en smula svårförklarligt. Vi gör ett försök! 

Rent intuitivt skulle många nog betrakta HIK som ett sammansatt mått som erhålls genom ett medelvärde av de ingående deltesten. Detta skulle då exempelvis betyda att om en persons resultat på deltesten ligger 2 SD under medelvärdet, så förväntar man sig att även HIK ska ligga på denna nivå. Vad man då bortser från är effekten av regression mot medelvärdet, samt effekten av extrema poäng för sammansatta mått. 

Vad är då regression mot medelvärdet? Kort kan man säga att detta är ett statistiskt fenomen som innebär att om man upprepade gånger mäter ett eller flera konstrukt som i viss utsträckning kan påverkas av slumpmässiga faktorer, så kommer resultatet att hamna närmare medelvärdet ju fler mätningar som görs. Denna effekt är ofta synlig i begåvningsmätningar, där det sammansatta måttet utgörs av en mängd uppgifter från olika underliggande mått. 

Ju fler deltest ett sammansatt mått består av, desto mer uttalad blir effekten av regression mot medelvärdet. Detta beror på att extrema resultat på ett eller ett par deltest, för de allra flesta kompenseras av mer genomsnittliga resultat på andra deltest. Det är mer ovanligt att en person får ett resultat som ligger 2 SD under medelvärdet på alla de sju deltest som utgör HIK i WISC-V, än att hen får detta resultat på något av de deltest som ingår i ett index. Det innebär att en person som uppvisar avvikande låga (alternativt höga) resultat på samtliga deltest statistiskt sett kommer att avvika ännu mer i förhållande till regression mot medelvärdeseffekten, än om hen endast haft avvikande (i förhållande till medelvärdet) resultat på något eller några av de ingående deltesten – vilket i sin tur resulterar i en mer extrem poäng på HIK (IK hela skalan) jämfört med poängen på enskilda index. 

Snårigt? I tabellen nedan ges ett exempel på ett lågt respektive högt resultat i WISC-V. Barn A har fått 5 skalpoäng på samtliga deltest som ingår i de primära indexen. Barn B har fått 15 skalpoäng på motsvarande deltest.  

I tabellen har summa skalpoäng på de primära deltesten omvandlats till indexpoäng för Verbalt Index (VI), Visuospatialt Index (VSI), Fluid Index (FI), Arbetsminnesindex (AI), Snabbhetsindex (SI) samt Hela skalan (HIK). Även percentilvärdet framgår. Skillnaden mellan barn A och B blir nu än mer uttalad än på skalpoängsnivå – barn A får indexpoäng mellan 72 och 73, barn B får indexpoäng mellan 127 och 129. Även percentilerna illustrerar denna skillnad. Om man sedan går till Hela skalan (HIK) ser vi att skillnaden blir ännu mer uttalad; barn A får en HIK-poäng på 67 (1:a percentilen), barn B får en HIK-poäng på 135 (99:e percentilen) 

Tabell 1. Exempel på relationen mellan index- och HIK för ett lågt respektive högt resultat i WISC-V 

Effekten av en sammansatt poängs extremvärde (index i förhållande till deltest, HIK i förhållande till index/deltest) ökar gradvis som en konsekvens av nedanstående faktorer: 

Antalet deltest 

HIK är uppbyggt av fler deltest än de primära indexen, vilket förklarar varför poängen på HIK kan bli mer extrem. Ju färre deltest, desto mindre skillnad mellan indexpoäng och HIK. 

Hur mycket skalpoängen avviker från medelvärdet 

Effekten är också avhängig av hur pass avvikande en persons resultat är på deltestnivå. Om resultaten på de deltest som bygger upp ett index genomgående avviker stort från medelvärdet (uppåt eller nedåt) resulterar detta i en än mer extrem poäng på det sammansatt måttet (det vill säga indexet), jämfört med om personen presterat mer genomsnittligt på de olika deltesten. 

Grad av korrelation mellan deltesten 

Hur pass extrem poängen på HIK blir i förhållande till poängen på indexen beror också på grad av samband mellan deltesten. Om graden av samvariation mellan deltest i exempelvis WISC-V vore mycket högt, skulle skillnaderna mellan indexpoäng och HIK bli mindre. Men, om sambanden mellan deltest är mycket högt, betyder det att de i princip mäter exakt samma sak. Den kliniska nyttan av resultat på begåvningstest är avhängig av en bredare täckning av konstruktet – vilket i sin tur innebär något lägre samband mellan deltesten. En bredare täckning av konstruktet begåvning får till följd att både effekten av regression mot medelvärdet och mer extrema poäng för sammansatta mått i förhållande till index och deltest blir större, samtidigt som den faktiska kliniska nyttan av testet ökar.